Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Om Erkebiskopen Olaus Martini och den af honom
förda theologiska striden med Konung Carl IX *).
Af Domprosten Doctor A. E. Knös.
Genom en väldig under nära ett sekel fortsatt kamp
befästades Reformationen i Sverige och erhöll den Svenska
protestantiska kyrkan sitt egendomliga skaplynne. Papismen
hade vikit för Gustaf I:s kraftiga öfvertygelse, för Olai Petri
brinnande nit och Laurentii Petri ordnande vishet. Men i
pröfningarnes eld måste kyrkoförbättringen än vidare luttras.
Här såsomr öfverallt, dit Reformationen framträngde, hade
den att strida mot olikartade fiender och mot anfall än
från högra sidan, än från den venstra. Under Johan III:s
anförande vågade reactionen en stormlöpning mot
kyrkoreformationen, men måste öfvervunnen vika tillbaka. De i
motsatt, det är radical eller ultraprotestantisk, rigtning gjorda
försöken voro svaga och blefvo genast tillbakadrifna, ända
till dess Konung Carl IX framstod såsom i någon mån en
befordrare af dylika syften. Båda de nämnde Sönerne ville
reformera Fadrens verk, men deras försök tjente blott att
bevisa verket vara fast grundadt och att ytterligare befästa det.
Det är på den sista afdelningen af denna Fäderneslandets
kyrkoreformatoriska strid vi här vilja fästa uppmärksamheten.
Der framträda tvenne mycket utmärkta
—————————
*) Föredrag vid Vetenskapssocietetens i Upsala sammankomst den 15
Dec. 1855.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
