Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i någon vrå, att han l&tt kunde hafva förbisett dem, gen*
mälde han, att han alls icke kunde tro det, emedan han,
"som i 6 år varit der anställd och saledes åtminstone hvaxje
söndag besökt kyrkan, dock aldrig sett eller hört omtalas
någon slik sten/* Det första jag fick se, när vi sedan
ändock stego in på kyrkogården, var de båda sökte
runste-narne, som stodo kantreste midt på kyrkogården, icke 20
steg från stigen till kyrkodörren. — På ett annat ställe
träf-fade jag på en runristad liksten, tagen från kyrkogården och
nu lagd till trappsten i trappan vid stora ingången till Sjelfva
prestgårdshuset Under det att jag stod och afritade inskriften,
kom prosten och sporde hvad jag hade för mig; och när jag
visade honom runraden, utropade han: ”Hvad, står det runor
der — och jag, som aldrig märkt det, fastän jag nu i elfva
år bott här och dagligen stigit på denna trappa— På ett
annat ställe yttrade jag till en prost, att jag tyckte, att
pre-sterne borde kunna hindra åtminstone de runstenars
borttagande eller förderfvande, som funnos vid kyrkorna (jag hade då
icke så noga reda på den ofvan omtalade Kongl. Förordn.)*
men han svarade, att man väl icke kunde begära att
pre-sterne, jämnte allt annat, tillika skulle vara
”runstensvak-tare.” — Utaf detta och annat synes klarligen, att dessa
fornminnen ingalunda älskas och vördas så särdeles högt af
dem, af hvilka man snarast borde kunna vänta sådant Det
kan derföre också icke väcka synnerlig förundran, att
kunskapen om deras vigt och värde hos Sjelfva allmogen är så
ringa, och att man ej har minsta begrepp om, att man icke
besitter dem med full egande rätt och kan göra med dem
hvad man vill. När jag uppmanat någon slik/’egare” att
nppresa en fallen runsten, eller fällt förbön, att han icke
måtte användas till trappsten eller spisäril, har jag derföre
flere än en gång blifvit mött med genmälet: ”Vill I betala
något hederligt för’en, så kan I fan!”
Man ser således, att lagbuden hafva nträttat föga till
runstenarnes skyddande, emedan kunskapen om deras värde,
samt kärleken och intresset för dem felas. Men huru då å~
stadkomma en förbättring i detta beklagliga förhållande? Man
borde åtminstone försöka, om icke skärpta aasvarsbestäm-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
