Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nen. Hora många sånger detta kan komma att upptaga,
vet jag ej, ej heller om (äfven om jag lefver) jag skall
fullborda det; men så här var min mening; jag tänkte göra
honom till en cavalier servente i Italien och en anledning till
en äktenskapsskillnad i England och en känslofull »man
med Wertherfysiognomi» i Tyskland, för att visa de
ser-8kilda löjliga sidorna af samhället i dessa länder och att
framställa honom gradvis gâté och blasé, som naturligt är*
när han blef äldre. Men jag har ännu icke bestämt ,
huruvida jag skall låta honom ända i helfvetet eller i ett
olyckligt äktenskap, då jag icke vet, hvilket är det värsta; den
Spanska traditionen 6äger helfvetet, men det är
troligtvis bara en allegori öfver det äkta ståndet.» Till Leigh
Hunt, Lady Bléséiiigton och åtskilliga andra yttrade han
åter, att han hade lust att låta honom sluta såsom
Methodist, ett slut, som han stundom anticiperade för sig sjelf.
»Det skall behaga mina landsmän», brukade han tillägga,
»och kan bli en berömvärd godtgörelse för både hans och
mina synder» *). Hvilketdera slutet vi nu välja (ty det
tredje i ett olyckligt äktenskap var naturligtvit bara ett
skämt) kan vara likgiltigt, mensklighetens sak är i alla
fall förlorad. Slutar han i Fransyska revolutionen, så går
han dock sin ändalyckt till mötes méd den tid, hvårs
ensidiga representant han är och detta slut är så till vida
bättre. Methodismen åter är blott ålderdomssvagheten hos
ett slägte, som öfverlefvat sig sjelf och kan icke innebära
fröet till ett nyare och friskare samhälle. Att låta honom
sluta såsom Methodist hade således kanske bättre passat för
Byrons afsigter och lynne. Det hade varit att föra hjelten
ste i serskilda delar af Europa. År 1790 beslref han sig sjelf
inför Nationalkonventets skrank såsom »menniskoslägtets taleman.»
Han blef misstänkt af Robespierre och dömd till döden i Mars
1794. På schavotten bad han bödeln, att han skulle halshugga
bonom sist, emedan han önskade att göra några för visso
grundsatser högst vigtiga iakttagelser under det att hans kamraters
hufvuden föllo och hans begäran bifölls. Se Moore’s Life of Byron
sid. 496, der äfven Byrons bref finnes.
’) Se Conversations by Lady Blessington och Lord Byron and some
of bis Contemporaries by Leigh Hunt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
