Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
got annat* gäller blott föråta gången, språkljuden framträda;
sedan behöfva de icke åtföljande handlingar, för att förstås,
utan förståelighetén beror då af erinringen af de
omständigheter, under hvilka de första gången förekommit, tills
ändt-ligen den konventionela betydelsen blifvit så fast förenad
med ljudet omedelbarligen, att det blott erfordras det
senare för att framkalla den förra. Men det är dock
tydligt, att alla de ord, som innefattas i ett språk, ej på
detta sätt kunna inpräglas i minnet, om icke något slags
samband finnes mellan språkljudet sjelft såsom blott ljud
och dess betydelse. Menniskan må sålunda hafva
godtyckligt skapat språket, och sambandet mellan språkljuden och
deras betydelser må vara beroende af de först talandes
»tysta öfverenskommelse»; så måste dock något slags skäl
finnas, hvarföre detta ljud fått just denna betydelse, detta åter
en annan. Så tvingas åsigten om språkets uppkomst genom
mensklig öfverenskommelse åsigten om dess uppkomst genom
den raenskliga naturen till mötes. Båda hafva némligen i
allmänhet, då de velat finna ett samband mellan ljud och
betydelse, förts till läran om orden såsom efterbildande de
föremål, de skola benämna, eller lärän om språkens
onomaio-poetiska ursprung.
Denna lära år gammal. Huru Heraklit tänkte sig
förhållandet mellan »namnen» och »tingen», då han
förklarade de förra vara spegelbilder af de senare, veta vi icke.
Men att språkfilosoferne ur hans skola, Protagoras och
Kra-tylos, fattade detta förhållande onomatopoetiskt, är genom
de antydningar, som hos Plato förekomma, troligt. Då Plato
i sL t Heraklits lära om orden som objektiva bilder satte
läran om dem såsom subjektiva afbildningar, och för honom
således språkbildningen blef en mer eller mindre lyckad
rai-metisk handling, så måste han äfvén söka en norm för
denna handling, hvilken norm ej kunde vara någon annan
än den onomatopoeti&ka. Naturligtvis kan denna ordens
mimetiska karakter endast igenfinnas i deras uräldsta form
.(ra 7iQ(Sw ovofiara; hvad vi skulle kalla rötterna), ocb
han beror der af en viss med de särskilda bokstäfverna
förbunden ursprunglig förmåga’ att beteckna vissa egenskaper
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
