Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
yttre egenskaper, deras gestalt, färg och klang, utan äfven
deras inre, så anmärkte äfven stoikerne, att ej blott t. ex,
tirinitus, hinnitus, balatus, clangor, stridor voro
ursprungligen onomatopoetiskt bildade ord, utan äfven de mjuka
orden lenis, voluptas, mel, lana, de sträfva asper, crux, acre,
vepres o. s. v. I likhet med Plato 6Ökte de ändtligen denna
mimetiska kraft i urbokstäfvernes (tfim%$Xa itvpoXoylccs,
cu-nabula verborum) vissa och bestämda karakterer. Men
språkbildningen hade ej stannat vid dessa omedelbart sina
föremål efterbildande ljud. Man behöfde flera ord, der den
omedelbara onomatopoiien skulle blifvit vanskligare att
tillämpa. Då började man i stället använda efterbildningen
af de redan bildade och i bru]t varande orden. Voro
föremålen eller rättare sagdt vissa sidor af vår uppfattning af
föremålen normen för benämnandet i språkbildningens första
skede, så blefvo de sålunda bildade orden sjelfva den le-*
dande normen i det andra. Började följakteligen
urspråkbildningen rent onomatopoetiskt och symboliskt, så
fortsattes hon analogiskt (t. ex. piscina a piscibus) och
anti-frastiskt (t. ex. lucus, quod minime luceat; bellum, quod
res bella non sit). På detta sätt sökte stoikerne undvika
den inkonseqventa förening af onomatopoiiens lagbundenhet och
öfverenskommelsens godtycklighet, till hvilken Plato syntes
hafva gjort sig skyldig. Den symboliska, analogiska och
antifrastiska ordbildningen skulle nemligen vara ett slags
fortsatt onomatopoii, lika litet beroende af godtycklig
öfverens-kommelse som den ursprungliga rent mimetiska ordbildningen.
Har nu denna lära om språkens ursprung bättre än de
förut anförda förklarat språkljudens förståelighet eller ordens
objektiva betydelse? Uppgiften var att visa, huru de först
frambragta artikulerade ljuden blefvo språkljud, d. v. s.
fingo en för flera begriplig betydelse; och denna uppgift
löser den onomatopoetiska theorien så, att hon i sjelfva ljuden
uppvisar ett sådant samband med den afsedda betydelsen,
att denna äfven för de hörande kunnat blifva samma, som
afsetts af den talande. Detta samband skulle dock icke
vara ett objektivt, af den talande och hörande menniskan
oberoende, såsom hos Heraklit, utan ett subjektivt, af den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
