Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kraft. Den andra, den egentliga språkförmågan, M en
mensklig förmögenhet, som veifcar tneå frihet* De’h förträ
är det, som »outtömligt qväller fratti ur de os6 medfödda,
inpläntäde urljuden, förmäler sig med den menskliga
språk-bygnaden, sluter bvaije språk i éinä armar» ooh bildår så
dess yttre omhölje, deée tjenande kropp. Sptåkets själ,
dess egentliga lif fostras deremot af den senare, hvilken ej
är något annat än den med frihet verkande menskliga
tanker-förmågan. Ur det menskliga tankat omedelbarligen
uppstiger det menskliga språket. På detta menskliga urspftmg
häntyder allt i det verkliga språket. Ty »åt hvilket häll
som helst språkets historia öppnar Vår blick, se vi
lifs-rörelse, fast hållning och vek, eftergifvande ledfogning,
oavlåtlig utsträckning och hopläggning af vingarne,
otillfreds-stäld vexling, som aldrig tillåter något färdigt slut; allt är
nes en borgen, att språket är mennisfcans verk och
ger-ping, ty det är var* natur, dygder som brister, vi här sé.»
Det är genom friheten, som menniskan skiljer sig frän de
språklösa djuren. Det är1 ock den menskliga friheten,
hvilken i förening med ljudets naturkraft skapat* språket. Så
har blott det faktum, att hvarje språk har en historia,
gif-vit oss anvisning på dess skapare, nemligen på det enda
väsende , som eger förmåga af fri handling. Språket kap
hvarken vara medskapadt eller uppenbaradt. I förra fallet
måste det (såsom allt medfödt, naturligt) vara
oföränderligt, i det senare dessutom fullkomligt; i intetdera fallet
kunde det sålunda ega en historia. Men sjelfva denna
historia, hvad hon berättar oss om språkens utveckling, Vit
oss än mer: hon låter oss ana, hurudant språket måste
varit i sin uräldsta period, samt således äfVen huru det
uppkommit. De språk, hvilka vi nu tala, hafva nemligen ej
alltid lidit af samma formfattigdom som nu, och den forna
formrikedomen bär sjelf Spåren af sin uppkomst Ur en än
ursprungligare formfattigdom. Först’ måste således orden
ohindradt utvecklat sig i idylliskt behag utan något annat
formens band än den naturliga af känslan angifna
ljudsuccessionen. Det var de nakna, enstafviga rötternas, den
grammatiklösa isoleringens period. Denna* efterträddes småningom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
