Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Detta sätt att åskådliggöra språkets uppkomst i tiden
behöfver ej upphäfva Steinthals ofvan anförda. Ty om
också Madvig onekligen har rätt den, att meddelandet här
måste vara hufvudsak, att ett ljud först då är ord, sedan
det blifvit ett af en nation sanktioneradt meddelningsmedel,
och att endast ur meddelningen såsom ändamål de särskilda
grammatiska kategorierna kunna förklaras; så måste dook
det ljud, som sedan blir ord, på något sätt förbindas med
den hos den enskilde befintliga förnimmelse, för hvilken
såsom hos alla förstående gemensam framställning det sedan
blir ett af de enskilde oberoende ord. Och denna
förbindning har Steinthal enligt vår tanke ganska träffande
åskådliggjort genom skildringen af den s. k. pathognomiska
rotbildningen. Rötter äro ej ord, och så måste det
pathogno-miskt förklarade semasiologiska urelementet redan hafva
trftdt tillbaka, för att ljudet skall kunna blifva blott tecken
eller fullt verkligt ord. Men sjelfva denna öfvergång skulle
icke varit möjlig utan en viss nationel sympathi just i det
semasiologiska. Men har denna semasiologiska
gemensamhet en gång funnits, så kan hon icke hafva helt och hållet
försvunnit, blott derföre att de genom henne skapade
be-teckningarne blifvit verkliga ord. Det verkliga ordet, det
fullständigt erkända språket förutsätter väl en högre grad
af medvetande än den, på hvilken urrotbildningen sker. Men
den »nationela sanktion», genom hvilken urljuden i
språkbildningens andra skede blifva ord, har icke kunnat hafva
någon annan grund än den, hvilken, såsom sympathi, eller
hvad man nu vill kalla honom, verkat den äfven i det
första, det pathognomiska skedet oumbärliga gemensamheten«
Och såsom sådan dröjer hon säkerligen längre, äu Madvig,
som ej gifvit akt på eller ej erkänner den inre språkformen,
tyckes vilja medgifva. Visserligen äro hennes skapelser
alltid otillgängliga för lingvistens analys; men hon har icke
desto mindre funnits och verkar äfven under senare tider som
språklig instinkt och takt. Ty det är väl lika säkert, om
ock visserligen ännu icke tillräckligt empiriskt bevisadt, att
hvarje språk har en semasiologisk, som att det har en
grammatisk enhet. Den förra är en icke mindre vigtig sida
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
