Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
85
Då utbrast Gudrun utom sig af harm: »Bättre hof des
dig tiga med slikt tal. Alla äro eniga om att Sigurd är för
mer än alla ändra kungar. Det var han som dräpte Fafner
och tog hans guld, det var han som svor dig dyra eder första
gången, när du vaknat upp ur din förtrollade sömn, det var
han som i Gunnars skepnad satte öfver de rasande lågorna
och slutligen var det han som drog Andvares ring af ditt
finger och sedan skänkte mig den. Här kan du se den på
min hand».
Brynhild bleknade, när hon såg ringen. Därefter gick
hon hem, stängde sig inne på sin kammare och lät säga
Gunnar, att hon var sjuk och ej kunde känna någon glädje
mera här i lifvet.
Gunnar kom till henne för att spörja hvad som vållade
henne sorg.
Till en början ville hon ej svara. När Gunnar så sporde
än ifrigare, sade hon: »Jag hade gjort det löftet att ej äkta
någon annan än den man, som vågade trotsa lågorna. Ej var
det du, Gunnar, som red på Grane, utan Sigurd, Fafners bane,
den hugstore hjälten. Du har nu tvungit mig att blifva
eds-brytare. Till Sigurd hade jag lofvat mig; genom Grimhild,
din onda moders svek, glömde han de eder han svurit; nu
skall jag kräfva hans lif som bot».
Förgäfves sökte alla lugna henne; hon rasade i vrede.
Gudrun jämrade sig högt och bäfvade för Sigurds lif. Hela
borgen var i uppror, men plötsligt lade Brynhild sig ned och
värdt som död. Så låg hon i sju dygn. Slutligen bad Gunnar
Sigurd att se till, om hon ej kunde väckas. Han trädde in,
talade till henne och lyckades slutligen uppväcka henne ur
dvalan. Då klagade Brynhild bittert öfver det svek som öfvats
möt henne och sade sig ej unna Gudrun att äga så tapper
hjälte. Sigurd bad henne tänka på hvilken ädel konung hon
hade till make och sade sig ej själf vara tapprare kämpe.
Men Brynhild sade sig aldrig kunna glömma den ed hon
svurit honom, och förgäfves sökte Sigurd få henne att
förlåta allt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
