Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Års-Krönika af A. Flodman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I Kristofer Rutger Ludvig Manderström har
Sverige förlorat en ädling och diplomat af gamla skolan:
begåfvad med fin bildning, både klassisk och modern,
ovanligt spirituel i umgänget samt ridderlig till
karaktären. Grefve Manderström, som under en
rekreationsresa utomlands i somras afled i en ålder af 67 år,
hade tidigt beträdt den diplomatiska banan, på
hvilken han hunnit de högsta förtroendeplatser, såsom
envoyé vid kejsarehofven i Wien och Paris samt
sedermera som statsminister för utrikes ärendena, i
hvilken egenskap han under tio år, från 1858 till 1868,
ledde de förenade rikenas utländska politik. Denna
är visserligen nu mera i allmänhet reducerad till
en artighetens och försigtighetens, men Manderström
kunde dock ej afhålla sig från att en och annan gång
lägga sitt ord i den europeiska vågskålen, där det
dock, sanningen att säga, befans nästan fjäderlätt. Så
aflät han efter Savojens och Nizzas inkorporering en
protest däremot till franske kejsaren, på hvilken den
dock ej utöfvade något inflytande. Ett ännu
bestämdare språk under en liflig notväxling förde han rörande
frågan om de dansk-tyska hertigdömena, förklarande
att de förenade rikenas dyrbaraste intressen vore
förbundna med ett Danmark till Ejdern. Att dessa
intressen imellertid, då kriget mellan de tyska
stormakterna och det lilla Danmark slutligen utbröt, ej
föranledde till någon beväpnad mellankomst är tillräckligt
kändt. Det torde ännu vara för tidigt att fälla något
bestämdt omdöme i denna sak. Såsom säkert kan
dock antagas, att ett deltagande i kriget hade medfört
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
