Att hon gick bort, hur kunde det förvåna?
Det var ett vingslag till, ett högre blott.
Men hvarför skall hvad förr kring vaggan stått
Stå, än sig likt, kring grafven qvar och håna?

Kan den, som saknar henne, ej förtjena
Att blifva fridlyst unnan verldens tvång?
Gifs ej en vrå nog helig eller trång
Att hjertat med sin sorg får bli allena?

Den arma krets, som på sitt allt blef plundrad,
Får ej sin smärta ega fritt till slut.
Den måste hålla hop och hålla ut,
Den blir beklagad och den blir beundrad!

Ty hjeltemod, som dock lär föga båta,
Der bor inom det toma hemmets dörr.
De gamla språka lugnt och mildt som förr,
De små, för deras skull, hört upp att gråta . . .