Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Per Hackran af Herman Hofberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Flera år voro förgångna.
Per bodde qvar i Najen med hustru och sina tre
yngsta söner. De två äldsta hade redan bygt sig
egna hem — den ena vid Brunnberg, två mil norr
om Najen, och den andra vid Aspberget i Dalby,
fem eller sex mil längre upp.
En dag hade Per skickat sönerna åt skogen att
hugga svedja, under det han sjelf med hustrun begaf
sig åt sjön på fiske. Detta hade pågått i flera
timmar, då Per af en händelse kom att resa sig i båten
och varseblef en mörk rökpelare, som uppsteg bakom
udden, der hans hemvist var beläget.
Under utropet: »Pörtet brinner; — Havvonen
har tändt på!» satte han sig vid årorna och rodde
allt hvad han förmådde till Najen.
Här fann han sin gamle fiende, men icke ensam,
utan tillsammans med en hop Ekshäradsbönder och
ortens länsman, hvilken senare emottog den bleknande
Hackran med en hotande geste och visade på det
brinnande huset.
Med ett öfverlägset hån, som icke är så ovanligt,
der råheten fått något slags makt i händerna,
uppläste lagens tjenare för de församlade åtskilliga
paragrafer ur »drottning Kerstins skogsordning», dervid
han lade särskild tonvigt på det stadgandet, att »der
Finnarnes byggande befunnes för landet och
bergsbruket mera hinderligt, än beforderligt, skulle deras
torp utrifvas samt svedjor och gröda dem afhändas.»
Med sänkt, nästan ohörbar, röst tilläde han
slutligen några ord, som skulle föreställa en besvärsliän-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
