Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Herren på Fågelvik af Frans Hedberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
darrande händer i sina, »jag lofvar det, så sant mig
Gud hjelpe och alla hans helgon.»
»Då kan jag lugn lägga mina ögon
tillsammans!» sade konungen sakta, i det han lutade sig
tillbaka i stolen, och herr Sten med en djup
bugning lemnade gemaket.
3.
Sedan den gamle konungen blifvit allena,
inslumrade han så småningom, trött af de vexlande
sinnesrörelser dem dagen bjudit honom. Men det
var icke någon lugn sömn han njöt; han vred och
vände sig oroligt i stolen; dunkla, halfqväfda ord
framträngde från hans af ångest sammanpressade
läppar; svettdroppar perlade ned från hans bleka, fårade
panna, och händerna knötos krampaktigt liksom hade
han velat krossa en fiende som hotade honom. Om
några ögonblick tycktes denna oroliga dröm försvinna,
hans anlete klarnade, dragen blefvo spänstigare, ett
matt löje lekte omkring hans mun, och med en
outsägligt öm ton hviskade han namnet »Katarina», —
detta kära namn som bars af hans ungdomsbrud,
hans första maka, som nu sedan många år slumrade
under den kalla stenen i Vadstena klosterkyrka.
Det var hela hans skiftesrika lif som nu under
den sjukliga slumrens ögonblick drog fram förbi hans
inre öga, kastande alla sina fröjder och sorger, sina
segrar och nederlag brokigt om hvarandra, som
glas-bitarne i ett kaleidoskop. Han såg sig i ungdomens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
