Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sommarlide och Vinterlide af –th–
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nidingsverk, som sent glömmes». Arnvid kastade
svärdet och störtade ut ur stugan.
Vinterlide låg länge af det sår han fått, och
Sommarlide vek icke från hans sida. Men
Vinterlide blef ännu dystrare till sinnes och han mälte
der-efter icke ett ord, utan vardt alldeles stum. Då
Vinterlide åter var frisk, sände Arnvid piltarne till en sin
frände, som het Herger, och bad honom emottaga
och fostra dem. Herger samtyckte med glädje, och
hos honom vuxo de nu upp. De blefvo högväxte,
starkare och vänare än alla andre deras jemnårige.
Båda vordo vapendjärfve och väl öfvade i alls köns
idrotter, men vänsäll var blott Sommarlide. Herger
hade en dotter, hon var föga yngre än de båda
brö-derne, och de växte upp tillsammans i all vänskap.
Mön kallades Lif och var ganska frid. Hon var den
enda, som icke syntes föredraga någon af bröderne
framför den andre, utan umgicks med lika vänlighet
med båda. Sommarlide och Vinterlide älskade äfven
den lilla mön högt. Sommarlide förde till henne bär
och blommor om sommaren och omtalade för henne
de fagraste sagor han lärt om vintern, men
Vinterlide satt då tyst och såg blott på henne med sina
dunkla ögon, tills de tycktes lysa med en fuktig glans,
och hans läppar rörde sig, men han var ju stum.
Sommarlide var alltid glad, han sjöng muntra visor,
så att det genljöd i skogarna, när han med bågen
i hand genomströfvade nejden med sin fosterfader.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
