Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eftersommar af Onkel Adam - Sympatileken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
inpackad i pelsverk och ylle, med ett helt förråd af
schalar och schaletter, muddar och boa, till formen
ett knyte, som Dora vederbörligen afpackade.
Klockan på slaget nio på qvällen stod Dora
åter i tamburen med en stor, klar och präktig
bläcklykta på skaft, fastän gatlysningen var ganska bra;
men lyktan var en art rangtecken motsvarande de
romerska consulernas Fasces — och som utvisade den
gamla fruns höga rang alldeles som de sprakande
facklorna, som lysa de kungliga från operan.
Borgmästarinnan var således en märklig person
och högst originel, påstod Metta Plinander.
Det som gjorde att denna episod blef så lång
var den för hela staden oförklarliga omständigheten,
att gamla, gamla borgmästarinnan aldrig kom till
Sigurdsro, utan alltid ursägtade sig genom Dora, som
försäkrade att borgmästarinnan icke mådde rigtigt
bra — att hon drack lindblomthé — och tackade
för bjudningen. Det var således ej utan sina skäl
som Metta Plinander var så mångordig då hon
kommit på detta ämne. De öfriga voro stumma — ingen
afbröt den lilla pliriga mamsellens svada, slutligen
bröt löjtnant Redin upp och tog ett stelt afsked af
direktörskan och Elise samt de kära gästerna.
Han var knappt utom dörren förr än Metta
skyndade till fönstret. Jo, rigtigt han såg upp — stackars
löjtnant, han fick icke se någon annan än mitt fula
ansigte — han väntade säkert att få se någon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
