Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stenmannen af G. Djurklou
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
morgon och afton och flera gånger om dagen dessutom.
Så skedde ock. Men redan första qvällen, när presten
läste sin vanliga aftonbön och kom till de orden:
»Gud förvise allt ondt från detta hus,» hörde han
ett doft skratt och kunde icke begripa hvarifrån
det kom. Andra qvällen när han kom till dessa
samma orden, gick det på samma sätt, och han
blef icke klokare nu än förra gången. Men tredje
qvällen var han mera uppmärksam och nu
varsnade han tydligt, att den som skrattade var ingen
annan än stenmannen. Förundrad häröfver gick han
fram till honom: »Kan du skratta du,» sade han
»så kan du väl ock säga hvad det är du skrattar
åt,» och det kunde han också. »Käre far,» sade
han. »Ni är en grufveligen lärd och gudfruktig man,
det är Ni visst det; men ni träter för mycket med
kära mor och derföre är huset fullt af smådjeflar
hela dagen. När ni nu läser er bön och säger:
Gud förvise allt ondt från detta hus, så måste de
hufvudstupa ge sig utaf och bland dem är det en
liten halter en, som linkar så illa och skepar sig så,
att en är rakt tvungen att skratta, för så lustig ser
han ut. Men fast de då fly sin kos, äro de ej långt
borta, och så snart käre far och kära mor börja
träta, så kommer den der lille haltebolinken först
tillbaka och sedan alla de andra.» De orden svedo
i hjertat på presten, och när stenarne tala är det
bäst att ly till, och det gjorde han också. Han vardt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
