Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hvita blommor af Anna A.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Lyckligtvis fans det flera hvita blommor i
dälden, men det var dock sista sommaren, jag i
verkligheten fick glädja mig åt den. Jag flyttade bort,
jag återsåg dem icke mer. I minnet har jag dock
tagit dem med, och der hafva de icke mist sin
skärhet ännu. — Ofta nog lutar jag mitt grånade
hufvud ned ibland dem. Så fina de äro, så mjukt
de beröra min kind! Alla jordens silfverslantar äro
grå, i jemförelse med dem, och der för har jag
aldrig fått min skål full af annat än blommor. —
Verlden och lifvet hafva ofta sopat bort dem. Jag
har sett hela härligheten öfvergå i grått, men —
det har funnits flere. Jag har plockat nya vår efter
vår, sommar efter sommar, ty Gud är kärleken; men
så ofta jag plockar blommor, i hjertats verld eller i
naturens, drömmer jag alltid ljuft om det hvitaste,
nu, som då jag var liten, och så ofta jordens anlete
föryngras, och hon, liksom glömsk af det framfarna,
varder ung på nytt, känner jag mig föryngras med
henne och utbrister:
Det är min tröst här på jordens ö
I alla mulnare stunder,
Att om än marken är höljd af snö,
Skall snart det grönska derunder.
Snart klär sig himlen i mantel blå,
Dig ljusets Fader till ära.
Snart full af blommor min däld skall stå,
Som förr, så hvita och skära!
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
