Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lumporna af Vilma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
drägt. Yid samma långa bord arbetade hon nu i
tjugu hela år, liksom hon endast varit en maskin.
Hon viste ej hvad som bodde inom henne, viste ej
att Herren i hennes själ nedlagt snillets Gudagåfva,
fast den låg der oupptäckt och oanvänd.
Hon bodde i en vindskupa nära fabriken och
af detta usla rum hade hon försökt skapa ett hem.
Hon sydde till långt fram på natten och ökade
dermed sina små tillgångar — hon var ju ej ensam —
hunden var med henne, och en liten flicka, så
öf-vergifven som hon en gång varit, hade hon tagit
till sig. Hon fick ej blifva hvad hon sjelf varit,
hon fick lära både läsa och skrifva, för hennes skull
först, och för sin egen sedan, började hon besöka
kyrkan och kunde hon tala om Gud, om dygden,
om allt det sköna och ljusa i verlden för hvilket
hon sjelf varit så främmande.
En gång begärde en redbar man hennes hand
-— »aldrig för mig» — hviskade hon äfven nu
under strömmande tårar, men upphörde ej att fröjdas
öfver att en man dock trott henne värdig blifva
hans hustru. En verklig glädje kom senare: hon
såg den flicka hon räddat som lycklig maka och
moder. -— Kanske hade hon nu fyllt sin mission,
hon klagade aldrig och ingen märkte att hon tynade
bort; men en dag gjorde hon sina sista kuvert,
den nästa var hon död och arbetet öfvertaget af en
annan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
