Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hvad månstrålen förnam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvad det nalkades och mullrade med vågors
tusenstämmiga kör: »frukta oceanen, dess makt kan ingen
öfvervinna!»
»Jo, jag», ropade tiden! »Ingen och intet i
verlden står emot mitt välde! Troner, riken, länder,
folk, generationer försvinna spårlöst vid ett tecken
af min spira! Vet du icke, du atom i universum,
att verldar vid en vink af mig blifva till intet; och
på samma gång gifves det ej något så ringa i
skapelsens kedja, att jag ej når det. Det är just detta,
som kännetecknar min makt. Bäfva för den!»
Månstrålen hade nu blifvit illa till mods och
suckade: »nej, jag vill icke längre dröja på jorden,
hvilken täflan, hvilken kamp, och hvilken rastlös oro
ha icke här sitt hemvist?» och han drog bort, uppåt,
derifrån han kommit.
Än en blick kastade han likväl tillbaka, och
denna gång stannade den vid pyramidernas land.
Han tyckte sig höra, huru dessa urgamla minnesmärken
af mensklig idoghet upprepade det fornegyptiska
tänkespråket: »Allt fruktar tiden; men tiden
fruktar pyramiderna!»
»Dårar!» — gentog tiden och visade på de
djupa spåren efter vandalismens framfart — »veten
I icke, att de årtusenden, I trotsat, blott äro
sandkorn i mitt timglas. Intet, säger jag eder, intet
råder öfver tiden!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
