Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tvenne sulthâner af Carlo Landberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fadern, som under så många årtusenden värnat
ökensönerna, lemna dem utan hjelp; skulle han låta ett
ädelt, friboret slägte duka under för en harimfurstes
nyck? Vi få se.
Då telegrammet kom till Storviziren i
Constan-tinöpel, blef det stor uppståndelse i konseljen, ty
ingen hade hört berättas förut om någon Nimr
el-’Ad-wån och ingen kunde förstå, huru Hans ’Majestät
’Abd ul-Aziz kunnat, midt under en verldsutställnings
bullrande nöjen, komma på en sådan tanke. Man
anade en obehaglig intrig. Herskarens vilja måste
•dock utföras. Nu började ett oändligt telegraferande
mellan Seraljen i Stambul och Damascus, hvars
generalguvernör måste helt oförmodadt taga reda på
förhållandena bland beduinerna, gifva noga
upplysningar om »landets Sulthån» och mottog från
Stor-wiziren order att oförtöfvadt sända en tillräcklig
truppstyrka mot ’Adwånhöfdingen samt lefvande öfverlemna
honom i regeringens i Constantinopel händer.
Saken hade emellertid icke kunnat hållas hemlig. Nimr
kände allt. Han fick veta, huru flera tusen man i hast
utrustades för att bekriga honom. Vid första
vinken om hvad som förehades, sammankallade han sin
stam och alla de stammar, som voro hans vänner,
framstälde för dem den fara, i hvilken deras frihet
sväfvade. »Det är icke mig, de vilja fånga», menade
han, »de fika efter att drifva bort oss från våra
betesmarker och låta stadsborna slå sig ner på våra fä-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
