Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tvenne sulthâner af Carlo Landberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stor vördnad. Hans ansigte var insvept i en brokig
siden-kejije, som fasthölls kring hufvudet af en ’agäl
af kamelhår. En dubbelbössa hvilade framför honom
och under den svart- och hvitrandiga manteln
framskymtade den silfverbeslagna sabeln. Det var Nimr
el-’Adwån, som med sina tappre begaf sig till X.
Pås-chås seralj för att med honom i all vänskap äta salt
och bröd. De redo in på den rymliga gården, der
tjenare mottogo deras hästar. Påschån syntes på
trappan. Han väntade der sin höga gäst, som han
omfamnade och kysste samt förde upp i liwånen, der de
satte sig ned på de mjuka kuddarna. Alla följde
med; ingen lemnade sina vapen. Nimr hade kastat „
sin bössa öfver axeln, sedan han tagit af manteln.
Lansarna stäldes vid dörren, men beduinerna hade
då och då sina blickar fästade på sina trogna
följeslagare för att i en handvändning vara tillreds, om
något inträffade. Kaffet kringbars och pipan
fram-sattes.
»Hvilken välsignelsens dag! Du hedrar mitt
hus, och huru mycket har jag ej längtat efter denna
stund», bedyrade Påschån.
»Må Allåh välsigna dig, min längtan har varit
större», svarade Nimr.
Efter en stund framsattes en riklig måltid, hvaraf
alla läto sig väl smaka. En beduin äter mycket, då
han kan; intet, då han ej har råd eller tid.
Samtalet kom sedan i gång; Påschån var ytterst före-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
