Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Återfunnen. Berättelse af Mathilda Lönnberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men då qvällen kom, tog värdinnan sin syster
i armen, drog henne afsides och bad henne hviskande,
att de ej skulle fara hem, ty det var mörker och
storm och hafvet vräkte och snön föll ymnigt. Elsa
talade vid sin man, han var villig att stanna, men
fader Lars rynkade pannan och såg bister ut. Olof
gick ut och kom åter in.
»Fare, hvem som vill, — sade han, — »men
jag blir qvar.»
Man skred till förberedelser för natten, medan
männen slogo sig ned framför brasan.
»Så-å, du tänker vädret är svårt, du», — sade
gubben Lars och sträckte ut sin breda kraftiga hand
mot elden.
»Ja, så menar jag», — svarade mågen.
»Ungdomen nu för tiden är lätt skrämd från
att företaga något», — sade svärfadern med hån.
»I gamla tider, då jag var ung, var det annorlunda.»
»Det var väl så, efter I säger det», — svarade
värden på stället, — »men annars menar man, att
Olof icke gifver efter för någon i raskhet, hvarken
nu eller fordomdags.»
»Må hända ger han icke efter för ungdomen
nu för tiden», — medgaf gubben Lars, — »men icke
skulle jag hafva låtit min svärfar fara ensam hem
under ett yrväder som detta.»
»Åh, inte tänker svärfar fara hem i qväll», —
medlade värden, medan Olof teg, blott ådrorna i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
