Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Återfunnen. Berättelse af Mathilda Lönnberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ännu fast i några timmar, sedan kom vanmakten
öfver oss. Vågorna vräkte oss omkring, höga och
förfärliga. Då jag åter kom något till besinning, var
jag ensam och det var full dager, men jag dref ut
åt hafvet. Jag tänkte ett ögonblick att kapa trossen
och gå till botten, men jag kunde det icke — jag
kom i håg dig. Jag vet ej, huru länge jag var på
hafvet på detta sätt, men det förefaller mig länge —
länge. I början led jag mycket, sedan hade jag föga
medvetande. Underliga syner omgåfvo mig, och så
domnade jag af — Då jag åter kom till full
besinning, var jag på ett sjukhus i Danzig och låg länge
— länge sjuk» —
»Men hvarför skref du icke?» sporde hon.
»Jag bad läkaren skrifva — det var en mycket
välvillig man — och han skref till konsulatet och
skaffade mig understöd, och så snart jag kunde,
reste jag — Men, Elsa, den samme som förr blir
jag aldrig mer — dödens skugga har gått öfver mig
— jag kan aldrig upphöra att tänka på den där
natten och på Gustaf.»
Äfven jag har känt dödens skugga glida hän
öfver mig», — svarade hon, — »äfven jag blir aldrig
som jag var — och trettondagsnatten glömmer
heller jag aldrig — Men kom nu. Låt oss gå till Far
— Vi få lof att ersätta honom den, som begrafdes
i ditt namn.»
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
