Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mitt första barnhertighetsverk af Alfhild Agrell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
156
parna. »Tolf», upprepade hon; »det hörs att fröken
inte sett dem än.»
Hon gick fram till en gammal byrå och tog bort
den handduk, hvarmed den var öfvertäckt. »Var god
och se sjelf.»
Här stodo alla möjliga slags dockor uppradade
med kamfasansigten och ullgarnshår, stela, harmynta,
omöjliga, rent ut — ohyggliga. Jag tänkte med med-
lidande på våra barmhertighetsoffer, men nöden
har ingen lag, och syntes gjordes de åtminstone.
Det fans likväl endast elfva.
»Jag skall skicka den tolfte i morgon», föreslog
min värdinna, ånyo öfvertäckande sitt »konstkabinett».
Jag tänkte på den långa vägen, och dessutom var
det något annat. Denna lutande, fula, mörka qvinna
ingaf mig en känsla af intresse, som jag inte kunde
kufva. Jag ville gerna stanna qvar ännu en stund.
»Om mamsell Hjertson tillåter, väntar jag på den
tolfte», sade jag, nästan litet blygt, ty jag hade en
känsla af att göra intrång.
»Gerna, om fröken så önskar», svarade hon,
kanske litet öfverraskad, men vänligt. »Värst är att
här är så kallt», tilläde hon bekymrad. Och i verk-
ligheten syntes andedrägten som en lätt dimma fram-
för munnen när vi talade.
»Mig gör det ingenting», sade jag hastigt, »jag
har ju ytterkläder på — men ni?»
»Ah, jag är van», svarade hon lugnt, och började
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
