Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mors ringar. Af Ernst Lundquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
uppför den smala, knarrande trappan, som ledde upp
till öfre våningen, och letade sedan fram nyckeln till
salen.
Då han öppnade dörren, slog en het, unken luft
emot honom, och det första han såg var två små
råttor, hvilka pilsnabbt försvunno bakom den gamla
hvitlimmade spiseln, som ännu var fyld med vissnadt
björklöf sedan begrafningen.
Det såg ej inbjudande ut der inne. Möbler stodo
om hvarandra midt på golfvet, alla försedda med sitt
auktionsnummer i krita; husets förråd af glas och
porslin stod uppradadt på golfvet utmed långväggen,
der framför, liksom till försvar, en hel armée af gamla
skodon; soffor, byråar och bord voro belamrade med
sängkläder, ullgarnsbundtar och klädespersedlar, hvari
malen fritt huserade. Och öfver alltsammans ett fint
grått flor af dam.
Andreas gick fram och slog upp ett fönster för
att få ut den dofva hettan och handkammarlukten.
Derpå dammade han af en stol, drog den fram till
fönstret, tände en cigarr och satte sig att fundera.
Hvad hade han haft här att göra? Inte fans
här någonting, som han kunde vilja behålla. Gammalt
skräp alltihop. Det enda vore, om den stålskodda
linealen fans kvar, som hans far så gerna pryglade
honom med, ofta bara af kitslighet. Den vore ett
värdigt minne att ta med sig. Eller den flottiga
skinn-kasketten, som han tvingade honom att ta på sig till
kyrkan om söndagarne, bara för att »kväsa hans
högmod». Eller den gamla luntan om det dubbla
italienska bokhålleriet, som han alltid kom och. stack under
näsan på honom, då han satt för sig sjelf och drömde
om att få studera och bli läkare, välgörare för den
lidande menskligheten.
Besynnerligt att han någonsin kunnat hysa sådana
griller, så omogna och sentimentala. »Den lidande
Nornan, rS86. ?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
