Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Efter femton år. Skizz af Amanda Kerfstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Ja»,- sade den som stod innanför, »och bättre
blir det allt hvad det hinner. Man kommer nog snart
att votera bort latinet. Jag pinades något af det jag
i min gröna barndom, och hvad hade jag för nytta
af det? Inte mer än den här struten.»
Nej, det tviflade hon icke på, men hon suckade
i* alla fall, betalade glaset och gick. Någon sanning
låg det i hvad hon hört, kanske hade metoden varit
oriktig, kanske hade hela hans lifsarbete med latinet
varit förspild möda? Om detta var lönen eller snarare
vinsten, hvad hade den tjenat till, hela denna lifslånga,
trägna, oförtröttade, sig sjelf aldrig sparande sträfvan
att sprida kunskap i ett ämne, som snart skulle
förkastas? Måste då allt som står falla? Fins det då
ingenting som består trots tidernas förändring och
åsigternas vexling? Och när allt detta ytterligt
pligt-trogna arbete gagnat till ingenting, hvad hade hon då
att hoppas för egen del? Hon som bara lefde utan
någon egentlig gerning, dag ut och dag in, hon hvars
hela verksamhet varit så kort, bara att under fem år
giädja en utsliten, Utarbetad existens, som när allt kom
omkring icke sjelf hade något att betyda. Hvad var det
värdt allt sammans, om detta var att lefva ? Att lefva,
som skulle vara så stort, så vigtigt, så rikt. — —
Hon vek modfäld ned på en tvärgata och
fortsatte vägen till den något på sidan belägna
kyrkogården. Här var sig mera likt och mera folktomt.
De små röda husen med sina osymetriska fönster
stodo kvar, några barbenta barn lekte på vallen
utanför muren, som fått höga granna jerngrindar. Medan
hon gick den breda gången framåt, föllo bladen från
lindarne sakta, ljudlöst, slappt till marken, lika
gaft-lösa, \ika lätta i vågskålen som menniskornas största
och bästa handlingar, när deras tid är förbi.
Man var i början af Oktober. Det var en sorglig
vandring och hon ångrade nästan att hon kommit.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
