Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ur prinsessan Amazilis saga. En bild från kulissernas verld, tecknad af Birger Schöldström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
egentligen skön i ordets grekiska mening, men
utomordentligt vacker. Från de mörka ögonen sköto än
blixtar, strålade än det mildaste solljus. Kring
munnen, med den bländande hvita, dubbla perlraden, lekte
amoriner och skalkades i kindens rosenströdda gropar.
––Hennes röst var en mezzosopran, icke ovanlig
hvarken till styrka eller omfång, men med den
ljuf-vaste, fylligaste, mest egendomliga klang jag någonsin
hört en sångröst hafva. Det låg en obeskriflig romantik
i blotta ljudet af denna stämma.»
Ännu en äldre konstdomare må höras. Den
ofvan nämde Rosén yttrar (»Silhouetter», Dagens
Nyheter 29/3 1882): »I de äldre operorna var
Henriette Widerberg mest hemmastadd och sjöng dem helst.
Hvem kunde sjunga Lauras romans i »Slottet
Mon-tenero» så som hon? Hon sjöng den så rörande,
att hela salongen smälte i tårar. — —
Koloratursångerska var hon imellertid icke. « Hennes
konstnärskap låg icke åt det hållet. Hon sjöng, men
kvittrade icke. Hennes underbart sammetslena stämma
skulle farit illa, ja kanske blifvit förderfvad under
arbetet med solfeggier, passager och fioriturer.»
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
