Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - ”Möblerade rum för bättre ungkarlar.” Små interiörer af Chicot. Med 4 teckningar af Edv. Forsström - 2. Hos unga enkor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gade, gaf barnet mjölkflaskan och underhöll de yra
syskonen efter bästa förmåga. Men så började enkefrun finna
mina anlag för barnpigyrket så öfverraskande stora, att
mitt rum blef mera barnkammare än som öfverensstämde
med mina verkliga känslor, hvarföre jag drog min Mats
ur skolan och flyttade till en splitterny enka utan barn.
Hon såg rätt bra ut och var musikalisk, hvilka
egenskaper särdeles hade slagit an på en slagtare, arg,
stark och rödbrusig. Denne helsade på i sterbhuset
ganska flitigt, officielt i egenskap af fordringsegare,
half-officielt till följd af en våldsam böjelse för den vackra
enkan. Enkan förklarade sig afsky slagtarens fordran
lika mycket som hans person och bad om min hjelp att
»focka af» honom, såsom det heter på konstspråket.
Enkan — hon hette Laura — trakterade piano
rätt passabelt och jag sjöng (enligt hennes uppgift)
som en Arnoldson. Hon hade räknat ut, att vi skulle
jaofa bort slaktaren med en dosis låtsad kurtis.
J O O o
Nå, herr Asenlund satt der en afton, pustande
af kärlek, och så smälde vi till med Heines så mycket
omtuggade »Du har diamanter m. m.» Jag stod bakom
enkans stol och sjöng, dels smekande, dels lockande,
dels stormande, med ett uttryck sammanlagdt.så ytterst
bedårande, att det sent bör förgå ur slagtarens minne.
Enkan kastade nacken öfver stolskarmen bakut vid
slutet af hvarje vers, så att ögonen vändes upp och
ned mot mig, som för min del besneglade slagtaren.
Han satt som på glödande kol.
Så kommo vi till de utomordentligt ömma toner,
af hvilka alldeles icke finnas ringaste spår i Heines
text, men som väl förekomma i »Det sjungande Sverige»,
der de i allt sitt berusande äckel lyda sålunda:
»Säg, älskar ej hela naturen?
Allt leker, allt leker brudgum och brud —
Ja, ända från blomman till djuren
är kärleken ju skapelsens gud.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
