Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - ”Möblerade rum för bättre ungkarlar.” Små interiörer af Chicot. Med 4 teckningar af Edv. Forsström - 4. Hos det s. k. folket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skjorta, för si min gubbes ä rent för stora, si. Jag
får då be så myttje om ursäkt och be te få de dera
knapparne, söm vi int hant få ur i häppenheten.»
Det var icke illa uttänkt för att vara
bond-diplomati, och så utlemnades knapparne till den icke
alldeles okände kanalje, som så länge slitit mitt linne.
Den enda billiga invändning, som häremot kunnat
göras, bestod i det påtagliga argumentum ad hominem,
att jag var en jette mot hennes lillepytt till man, men
jag känner nu en gång fruntimmers sätt att advocera,
och föredrog att anse mig fullkomligt tillfredsstäld med
förklaringen. Jag vet ju mycket väl, att om man
anträffade somliga kvinnor med handen kring ett
knif-skaft, hvars blad satt 6 tum djupt i färskt
mennisko-kött och man hade det värsta besvär med att bända
upp fingrarne och få mordvapnet ur deras hand, så
skulle de en half timme aerefter icke känna den
sårade det ringaste ens till utseendet.
Jag lemnade min bokhylla der, när jag for ut på
landet följande sommar. Då jag om hösten kom för
att afhemta den, befans dörren till rummet öppen.
Jag stiger på och det första jag får se är min så länge
saknade käpp, hvilken jag genast lägger embargo på.
Den munviga Lovisa kommer inrusande och får
se mig stå der undrande med käppen i vädret.
»Kors, här är ju min käpp, som jag förlorade
strax jag flyttade hit», sade jag med en så maliciös
betoning, att jag kände mina egna örhinnor vämjas
öfver dén käringaktiga klangen.
»Nå, det var för Väl!» skrek Lovisa med glädjen
skinande ur hvarje por af sitt smutsgråa ansigte. »Det
var då för mycke rart alldeles. Vi ha hållits och
fråsrat alla menniskor och ingen har känts ve den här
O O
fina käppen. Det var då rekti roli, att notarien feck
igen den nu då! Ocken kunde väl tro, att det var
notariens!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
