Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från literaturens arbetsfält. Af Karl Wåhlin. Med porträtt af 22 svenska författare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gifvit allmänna uttryck för riktningar i tiden än
utmejslat sina egna drag i sina verk. De äro kanske oftare
ledda af tidsströmningarna än de äro dessas ledare.
I alla händelser är det angeläget för oss att, oförvillade
af våra egna åskådningars färgade glas, söka om
möjligt uppfatta dessa bärare af eller uttryck för vår kultur
— hvilketdera de nu må vara — icke från vår egen
ståndpunkt, mästrande, utan från deras, sökande och
lärande der något finnes att söka och lära. Det är
aldrig förspild möda att söka förstå och uppfatta en
menniska, som är oss olik, men tacksammast blifver
denna sträfvan belönad då vi vända oss till dem,
hvilkas kall det är att tala till oss om allt hvad som
för oss menniskor är gemensamt af glädje och af
sorg. Hvad som biktas i en bok, som sändes ut att
läsas af hela den stora allmänheten, hvars omdöme
om densamma återkommer till författaren icke i form
af den enskildes intryck och uttalanden utan såsom
ett opersonligt konglomerat af omdömen, kalladt den
allmänna opinionen, får nästan karakteren af dessa
nattliga bekännelser inför Athens areopag, der den
anklagade talade ut i ett mörker som var fullt af
lyssnade öron och pröfvande hjernor. Men rollerna äro
här förbytta: den ensamme, som talar, är domaren.
Alla dessa, som han icke ser, men som lyssna till
hans ord, har han något att lägga på hjerta t, något
som i hans tro skall göra dem till gladare, lyckligare,
visare menniskor. Men icke alltid kallar han sina
med-menniskor inför domareskranket för att fälla eller
frikänna. Han blandar sig osedd i dagens brokiga
marknadslif, fixerar i sitt minne de rörliga bilder, som
draga förbi hans blick, och tränger med skärpan af
sin uppfattning ända fram till de innersta känslor, som
äro Sjelfva drifkrafterna till de förnimbara lifsyttringarna
inom menniskoverlden. Lifvet är för honom en
outtömlig grufva, der det icke finnes en irrgång, som icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
