Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De döde, oktober 1888—oktober 1889. Af Emil Svensén. Med vignett af V. Andrén - Vilhelm Erik Svedelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lige man under sin lifstid lemnat den stora mängden
af vårt folk så godt som oberörd. Med sin mäktigt
gripande vältalighet skulle han såsom ingen varit
skickad att sätta massornas sinnen i eld och lågor. Men
hans skeptiska sinne var ej egnadt för en ledares kall,
och han föredrog att på sin stilla lärostol med
åskådarens lugn akta på lifvets tummel. Om sin ställning
till de stora tidsspörsmålen lät han sig sällan förnimma;
dock kunde någon gång i ett festligt tal sådana ord
undfalla honom som dessa: »Länge har jag lefvat,
och mycket har jag erfarit; och ju längre jag har
lefvat, desto radikalare har jag blifvit; — och nu är
jag mycket gammal». Hans berömmelse har till det
mesta stannat inom de kretsar, som hemtat intryck
från Upsala; och der utanför var han mest känd
genom de hårdt när otaliga historierna om hans
distraktioner. Saken var väl den, att lifvets
vidrigheter allt ifrån ungdomen drifvit honom att sluta sig
inom sig sjelf till den grad, att hela hans yttre
menniska led deraf. Den som skrifver detta har haft
rikligt tillfälle att på rätt nära håll lära känna »gubben
Sveds» egenheter, och skulle ur egna erfarenheter
kunna förtälja mången god historia om dem. Men de,
som kände mannen, kunde väl le åt honom ibland,
men ärade honom dock visst icke mindre för det. Ty
de visste med sig, att det var honom, som de hade
att tacka för sina bästa och vackraste minnen från
det ärevördiga lärdomssätet; och få äro väl de af dem,
som ej än i dag känna att hjertat blir varmt, då det
namnet nämnes. Men han har icke bildat någon
skola, icke lemnat efter sig någon andlig arftagare.
Och han utsade det sjelf i sina mörka stunder, att
hans gerning var ringare, än den borde och kunde
hafva varit. Hans ytterligt starka sjelf kritik och den
nästan ängsliga noggrannhet, hvarmed han vägde alla
möjliga skäl för eller mot, utgjorde på en gång hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
