Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett minne. Af Karl af Geijerstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
slingrar sig fram mellan de böljande sädesfälten och
försvinner i ett litet praktexemplar af svensk hage,
känner jag, hur varmt hon ser på mig, och då våra
blickar mötas, lyser ren, stark glädje ur hennes ögon.
Det var der vår lycka började, säga de.
Men vi komma nu längre bort, och lemnande
vår gemensamma minnesverld, börja vi samtala med
våra vänner om det blifvande kräftfisket. Jag har
svårt att begripa hur kräftor kunna finnas i
mergelgropar. »Hafva de planterats?» — »Nej.»— »Men
hur ha de då kommit dit?» — »Jo», säger Erik, »när
bäckarna svämma öfver på våren, föras fisk och
kräftor ut öfver fälten, och då händer det, att de
ofrivilligt få stanna kvar i mergelgroparna, när floden är
förbi.»
Vi erhålla åtskilliga andra upplysningar, såsom
att stackars gäddor ofta glömma sig kvar, hvilka blifva
satta på svältkur i de fisktomma mergelgroparna, och
att våra vänner just skulle försöka skjuta en dylik
glupsk krabat, som i brist på fisk ätit upp några
ankungar, och vi lyssna med stort intresse, fast vi på
visst sätt äro långt ifrån allt detta yttre, endast
lefvande vårt inre känslolif och njutande vår glada,
lyckliga gemensamhet. Jag andades den friska luften, och
jag tyckte att jag kunde njuta bara af att fylla
lungorna. Jag såg den höga, klara himlen och den redan
något lågt stående solen och kände som om den aldrig
lyst så varmt och som om himlen aldrig tett sig så
blå och hög. På fälten, der man börjat skära rågen,
gingo karlar och slogo och flickor bundo kärfvar, och
jag fröjdade mig åt lifvet och rörelsen. De sågo
lyckliga ut, tyckte jag; hvarenda menniska vi mötte syntes
mig ha ett leende och gladt uttryck i sitt ansigte.
Och vagnen rullar muntert framåt och drifver upp ett
moln af dam, som i den stilla luften blir stående som
en dimma efter oss, och Palle dansar än efter än
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
