Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Parceller. Småskizzer af Richard Bergh - Menniskoanden - Blanc et Noir
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stirrade han upp mot himlen; vid hvarje ljusning i
luften klappade hans hjerta häftigare, ty nu — nu
skulle undret ske, gud skulle komma i höjden.
Men åren kommo, åren gingo, den obönhörlige
guden kom aldrig att lösa den fångne menniskoanden.
Slutligen tröttnade jätten, han vände ansigtet från
himmelen och sökte att se sig sjelf öfver axeln, för
att om möjligt kunna kasta en blick nedför sin egen
ryggrad. Ty osynliga foglar, som kallades tidens idéer
och hvars »vingslag skalder och tänkare höra», hade i
förbifarten låtit undfalla sig ord om att vid
ryggradens ändpunkt skulle finnas något lika underbart som
den uteblifne guden — ett rudiment af en apsvans.
Men som den ändamålslösa naturen hade inrättat
den menskliga organismen så oändamålsenligt, att
jätten icke kunde vända hufvudet tillräckligt bakåt,
lyckades det honom aldrig att få se sitt adelsmärke.
Och när han så hvarken fick se gud eller
apsvansen, gaf han sig till att vråla vildt af smärta
och slita kedjorna som bundo honom vid jorden.
Men småfolket vida omkring ömkade sig öfver
bjessen, som brydde sin hjerna med att forska efter
saker af så liten praktisk betydelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
