Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En ”herrbeväring”. Berättelse af John Johnsson. Med teckningar af Viktor Andrén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Då tog Pelle på sig en familjär min, slog
löjtnanten på axeln och återtog:
»Var bara lugn! Vi kan ju vara ’zusaback’
en kväll, incognito med ett par andra
regementskamrater, så ska’ jag samvetsgrant klå af löjtnanten hvart
enda öre, som jag lagt ut, på vira, whist, sala
hy-bekka, knack, eller hva’ ’tjufspeP som behagas.
Passar de’ hva’?»
Löjtnanten log och ruskade på hufvudet.
»Ni är en Triskus’, herr Blom, jag tycker om
er!» svarade han.
»Tycker om», eftersade Pelle. Tacka f-n för
de’!»
På kvällen fick Pelle nattpermission af sin vän
löjtnanten.
Dagen derpå, en Kristi himmelsfärdsdag,
vaknade han vid niotiden på morgonen å stadshotellet,
gjorde omsorgsfull toalett och iförde sig sina egna,
spritt nya uniformspersedlar. Med mössan riggad på
ena örat och cigarr i mun gjorde han vid half
n-tiden sin entré å beväringslägret.
Här fans inte en kristen själ. Tält och tältgator
voro tomma på folk, och slätten låg som en öken
framför Pelle.
Till sist råkade han på en gammal fanjunkare,
som stod i en tältöppning, ensam som obelisken,
koxande upp mot himlen.
»Si go’ morron», helsade den glade själen.
»Ursäkta om jag stör herr satjunk — ursäkta —
fan-junkaren i herrns penséer (viola tror jag för resten di
heter på latin). Som fanjunkaren ser, är jag solo!
Men skulle inte herr fanjunkaren godhetsfullt kunna
upplysa mig, hvart de andra tagit vägen?» frågade
Pelle och gjorde honnör med orätt hand.
Fanjunkaren såg på Pelle och så frågade han i
sin ordning:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
