Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En dröm. Af Jane Gernandt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sjungande framåt vägen och svängde öfver staketet
in i småskogen. »Kommer du?» ropade han och
vände sig om; — jag ser honom ännu där han stod
med sitt friska leende och sina öppna och klara ögon.
Jag tog sats för att följa efter honom, men i
detsamma snubblade jag och stötte hanen mot en
trästubbe. Skottet gick af och träffade honom i
under-lifvet; han lade sig ned på ljungen och då jag kom
fram till honom, såg han upp och sade: »Jag tror
visst, att jag dör». Det fanns en gård i närheten,
och jag sprang som en galning efter hjälp.
Drän-garne och jag gjorde en bår och lyfte upp Hjalmar
och buro honom hem; han var nästan medvetslös af
plågor. Min farbror for till staden efter doktorn, och
jag satt där en hel natt ensam med döden i mina
armar. Fram emot dagningen såg jag att det var
förbi, men hans ögon öppnades och tycktes betrakta
mig och läpparna skildes åt, så att jag såg tänderna.
Och som om en främmande röst hviskat orden i mitt
öra, hörde jag plötsligt: »Du har dödat honom!»
Jag kände hur fasan satte sig i mitt hjärta och kröp
ut i ådrorna på mig. Jag var alldeles förlamad och
jag ville springa, jag ville ut ur rummet, bort från
hans åsyn. Jag tänkte att han skulle röra sig, resa
sig upp och tala. Det var en skräck utan namn,
utan gräns, utan mål. Jag trodde jag skulle bli galen.
Kanske var jag galen i det ögonblicket.
Jag vet inte hur jag öfverlefde det — jag minns
bara att min farbror kom från staden och att jag
kastade mig om hans hals och snyftade som ett barn.
Allt det följande är en tom fläck i mitt minne, men
de förde mig till sängs, och jag kunde stiga upp till
begrafningen och resa till Upsala ett par dagar efteråt.
Alla släktingar talade bara om mitt lugn, men det
var ingen, som såg längre än till ytan. Mitt lidande
hade börjat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
