Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Enslingar. En bild från Norrbotten af Hugo Samzelius. Med tre teckningar af O. Keen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
varande här i den lugna, stämningsrika sommarkvällen
för att lyssna till Grels’ okonstlade skildring af
enformiga dagars ve och mödor — min framställning
här ofvan haltar förvisso i flera stycken. Du skulle ha
hört honom tälja om nödårets envisa frostnätter, när
den mognande äringen fördärfvades och alla
förhoppningsfulla planer obevekligen korsades för långliga tider
— du skulle hört honom berätta om kreaturens vånda i
ladugården, när nästan hvarenda hötapp ruttnat bort
under de strida höstregnen. Men han berörde också
med en genomskinlig stolthet och förtjusning den
storslagna naturen i trakten — ja, jag kände ju också
själf till de höga, skogklädda bergen med deras granna
vyer öfver blanka träsk och bruna myrar! Huru
oerhördt tvenne ensamma personer få slita och umbära
inne i aflägsna ödebygden, där de hafva att dragas
med både ett hårdt klimat och ofta lika hårdhjärtade,
samvetslösa och ohejdadt själfviska affärsmän, det
tolkade Grels så lefvande som helst, men han glömde
ej heller att påpeka, den fattige, arme stackaren, att
han ännu ej upphört att hoppas på vare sig försynen
eller bättre dagar. Detta sista, vemodiga meddelande
var gripande — här i höga nordens vild marksskog, där
en oförtruten kulturens pionier, Grels kallad, under
en hel mansålder sträfvat efter oberoende men
utblottad måst lämna hus och hem, här lefde sålunda en
person, samme Grels, en sextioårig, underlig kurre,
som samtidigt var svårt bekajad af tungsinthet och så
oförbätterligt sangvinisk, att han ännu ej lärt att
resignera. Ja, af hvilka märkvärdiga kontraster kan ej en
människonatur vara hopkommen: vore eller förefölle
också allting nattsvart, måste, fordrar man ändå att
få åtminstone hoppas så mycket en lyster — och den
som är snar till att hoppas, låt vara att han oftast
blir bedragen, är kanske i själfva verket idealet för en
lycklig människa. Folk med slik orubblig öfvertygelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
