Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den lille postiljonen. Berättelse af Rust Roest
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ger. Jag känner herrskapet, som bor där, både
monsieur och madame och barnen. Jag har flere gånger
lekt med dem. Kom upp nu, så fara vi. Madame
blir förtjust i Les Roses, det är alldeles säkert, det
finnes intet ställe i världen, där det växer så mycket
rosor, det är därför det heter Les Roses.»
Ett smärtsamt, nästan bittert leende drog öfver
hennes läppar. — Ja, hvarför inte! Sittande i denna
gamla halfför vitt rade diligens, som säkerligen ej på
hundra år rullat fram öfver vägarna; — utan hastar
— med denne lille oskyldige barnakörsven till
postil-jon, vågar jag väl i fantasien göra den färden, som
jag trånat efter dessa långa år, tänkte hon.
»Kom upp», sade han.
»Det är så högt, René.»
Han hade suttit där uppe och väntat på henne,
nu kraflade han sig ned igen och visade henne, hur
hon skulle bära sig åt.
»Det är inte svårt alls. Ni sätter en liten fot
där och en liten fot där — och så är ni uppe. Se
på mig!»
Den gamla vagnen knakade och gnisslade, medan
hon steg upp.
»Vous voilä», sade han, i det han klatschade
med piskan och blåste i hornet — en liten
barntrumpet, troligen köpt på marknaden inne i Tarascon.
Hon visste ej hvad det var som dref henne
att säga:
»Du får beskrifva vägen för mig och villan. Jag
har aldrig varit där och kommer aldrig dit.»
»Ni far ju dit nu.»
»Ja, det är sant. Men i alla fall. Du säger att
du känner dem, som bo där. Du får tala om för
mig hvad du vet.»
»Det skall jag. Jag vet allt. Nu bär det genom
porten. Jag får köra mycket försiktigt för att inte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
