Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ulrich-Theodors trolofning. En 1700-talsbild af Oscar Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
märken en sund sedelära och religion utstakat, men
visst är, att hans kropps- och sinnesbeskaffenhet var
synnerligen amoureus, att han hade en brinnande och
öm inbillning, och att han icke utan skäl ansåg
kärleken som en af de allra ädlaste passioner, hvaruti
människan kunde likna sin skapare.
Vare sig nu Ulrich-Ferdinand genom sina
kun-skapare kände sonens lefnadssätt och fruktade, att
denne gick den breda vägen till fördömelsen eller han
på grund af sin höga ålder och bräcklighet — han
tålde icke längre mer än trenne flaskor af den gamla
Riidesheimern vid taffeln, och hans lifmedikus sökte
förgäfves genom ymniga åderlåtningar bota hans stora
svaghet — började tänka på kronans framtid, beslöt
han att påskynda den trolofning, som hans
ambassadör i Greiz redan förberedt med prinsessan af
därvarande hus, Richissa af Reuss, systerdotter till själfva
hans kristliga majestät kejsaren.
Ulrich-Theodor tog denna hans höge faders afsikt
utan större ledsnad med en god sons pliktiga lydnad.
Han var dessutom högst intagen af ett porträtt, han
fått af prinsessan, infattadt i briljanter och ädla stenar,
men kostbarare än någon äkta pärla var bilden själf,
visande ett naturens mästerverk. Ehuru prinsessan
knappast fyllt sitt fjärde lustrum, var hon redan en
yppig skönhet med de vackraste skuldror och det
hvitaste hull i världen. Det gyllene håret skimrade som
en furstekrona kring hennes panna, och de svarta
ögonen lyste i fuktig glans. Munnen var formad som
den lille gudens egen båge, och intet elfenben var
hvitare än hennes hy. Ulrich-Theodor hade genom
sin förtrogne vän, Hengstenberg, sökt taga reda på
sin tillkommandes humör och komplektion, och han
visste, att hon var mildheten själf, kanske blott något
för mycket porterad för melankoliska drömmerier. Hon
älskade att i timtals sitta lutad mot slottsbalkongens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
