Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tre stämningssagor. Af Hugo Samzelius - I. Riddarens hjärta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gens kopparförhydda torn, hvilka glimmade i solljuset.
Springaren var dock ej van att känna sin sida stingas
af järn utan rusade därför fram med fradga kring
betslet som gällde det lifvet. Så red den unge herren
in på borggården, där trälen nickade åt honom. »Af
med hättan, eljest letar min dolk sig väg genom
ditt bröst», röt riddaren. Och trälen drog ovant sin
hätta från hufvudet och kastade en snabb blick under
lugg på sin forne vän. »Jag tror Bo har blifvit klok»,
sade narren och fnittrade. »Där handlade du rätt för
en gång, min son», anmärkte gamle riddaren med
upprörd röst.
De följande dagarna blefvo långa som år för
trälen, falken och vindthunden. Aldrig hade de sett sin
herre så fordrande, så nyckfull, så hård — där
vankades aldrig ett berömmande ord som förr utan
endast smörj för det allra minsta. Så sade den gamle
vid bordet en dag: »Bo, du är min ende son, tager
namn och sköldemärke efter mig, blir herre till allt
mitt gods. Nu synes du mig redo att gå ut i lifvet
för att lära känna olika människors sedvänjor, nu är
tiden inne för dig att bli man. Jag gifver dig mitt
orlof att färdas hvart dig lyster och skall bjuda dig
välkommen åter om två år, om jag då lefver. Fyll
din ränsel med guld, mången bar sämre börda.
Vandra dristigt på banade stigar, var höfvisk och klok,
grip ej till svärdet, om man ej tränger dig in på lifvet.
Plyg nu ur fädernebo — snarligen skall du skönja
ädlare vildt än falken kunde skaffa dig!»
Dagen därpå red riddar Bo ut från borgen. Trälen
strök ödmjukt af sin hätta och hade ögonen fulla af tårar.
Men till honom och hans sorg såg ingen. Då skrattade
narren ett hårdt, klanglöst skratt: »hi hi, ha ha, ho
ho, bra, riddar Bo, bra! Nu har du ändtligen blifvit
klok, ingen skall hädanefter dig till hån säga, att du
äger ett hjärta — — ingen vis man skall komma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
