Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De döde. November 1894—Oktober 1895. Af Emil Svensén - Viktor Rydberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sin prägel på hela sin tidsålder, som Viktor Rydberg.
Redan från den dag, då Den siste Atenaren i bokform
trädde fram inför en vidsträcktare krets af läsare,
intog dess författare ett obestridt hedersrum inom vår
litteratur, och efter utgifvandet af Bibelns lära om
Kristus var det knappast någon, som med skäl kunde
göra honom främsta rummet stridigt. Stormännen från
seklets första hälft hade gått bort en efter annan, och
lätt räknade voro de, som kunde träda i deras
fotspår. Under snart en mansålder har därför Rydberg
intagit en höfdings ställning inom den fosterländska
odlingens värld, och till honom sågo hänförda
ungdomsskaror upp såsom till den erkände ledaren i
kampen för stora bärande framtidstankar.
Men Viktor Rydberg blef icke någon stridens
man. Den siste Atenaren, detta enastående
praktstycke af ungdomlig hänförelse, detta »spjut, slungadt in
i de fientliga leden i krigarens lofliga afsikt att såra
och döda», hade nästan gifvit anledning att i dess
författare ana en himlastormare, som oemotståndligt
skulle gå sin titaniska kämpagång fram öfver spillrorna
af grusade villfarelser. Men med detta märkliga
ung-domsalster var hans Sturm- und Drang-period afslutad.
Väl stod han ännu ofta midt i stridens tummel, och
väl delade han ännu ofta- ut dryga hugg, som med
aldrig felande träffsäkerhet råkade sitt mål. Men med
hvarje år som gick blef han mer och mer en den
stilla forskningens man, som mer och mer drog sig
tillbaka från dagens strider och i ett rastlöst sökande
efter sanningen fann sin bästa vederkvickelse från dess
mödor. De försök, som gjordes att på viktiga och
hedrande förtroendeposter föra honom in i vårt
offentliga lif, fullföljdes icke, och hans verksamhet inom
kyrkomötet och andra kammaren inskränkte sig till
korta gästbesök, ehuru gifvetvis en man som han icke
kunde undgå att på båda ställena lämna varaktiga spår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
