Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De döde. November 1894—Oktober 1895. Af Emil Svensén - Jonas Jonasson i Gullaboås - Sven Rosenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ner, så var i stället Jonas Jonasson i Gullaboås
(död d. 14 jan., 78 år gammal) i dubbel bemärkelse
en fridens man. Aldrig hade väl han, den stilla och
obemärkte, till uppträdande och begåfning så ytterligt
anspråkslöse mannen ur allmogens djupa led, drömt
om europeisk ryktbarhet. Och likväl skulle den falla
på hans lott, då han halft mot sin vilja sköts fram i
första ledet bland fredssträfvandets svenska förkämpar,
tack vare sin välmenta motion från 1869, att
riksdagen skulle anmoda Sveriges konung att räcka
Europas öfriga potentater handen till en evigt stående
fred. Han fick därför uppbära hån och smälek i
rikligt mått från en hel del godt folk, som trodde sig
vara alldeles ofantligt klyftiga, då de försäkrade, att
den eviga freden är en oupphinnelig utopi, och
alldeles ofantligt kvicka, då de öfvade sitt vett med att
säga sottiser om »den eviga freden i Gullaboås». Utan
att akta på hånet och grinet, gick den enkle
danne-mannen sin väg fram, stilla och tyst som förut, utan
att göra sig vidare bemärkt i riksdagsarbetet, men
öfverhopad med diplom om ledamotskap i alla
möjliga in- och utländska fredssamfund, — ända till dess
han befanns allt för frisinnad för det nya systemet,
och i kammaren fick gifva rum för en annan, som
bättre fyllde dess mått.
En gångna tiders man var Sven Rosenberg
(död d. 22 april, 84 år gammal), som från det gamla
bondeståndet förde med sig till andra kammaren dess
ärorika och frisinnade traditioner, hvilka hos honom
mest togo formen af sträfvanden för humanitära
reformer och framför allt för folkskolans höjande. Då
det svenska folkskoleväsendets historia en gång
kommer att skrifvas, torde den skånske folkskoleläraren,
som var med i dess första tunga dagar och stridde
dess första hårda strider, helt visst icke varda förgäten.
* *
*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
