- Project Runeberg -  Nornan. Svensk kalender / 1898. Tjugufemte årgången /
9

(1873-1906)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stillhet. Af Ellen Key

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

finna vägen dit — och därmed vore paradiset
för-loradt! Ty att den första upplagan af detta icke blef
en odelad framgång, det var sannolikt icke ormens
fel, ehuru människorna länge tröstat sig med denna
fördom.

I mitt eden fattas icke blott allt som bör fattas:
där finnes äfven allt som bör finnas. Blåa,
snö-strimmade fjäll och långsträckta, skogbevuxna höjder
bilda en linieskön mur omkring lustgården; en stark,
grönsvart och hvitfraggande fors öppnar väg genom
muren för ögat och fantasien och vida sjöar gifva
det mörka skogslandskapet ett par stora, klara ögon.
Glittrande björkar och blommande rönnar dofta i den
midsommarsol, som blott ett par timmar sjunker under
synranden, som nästan dygnet om brådmognar
skördarna, utpressar dofterna och målar blommorna
färgstarka. I åsarnas gröna vidder spegla sig om dagen
molnen som snabbt glidande blåa skuggor. Men
kvällen gjuter öfver åsar och fjäll både röktopasens
och ametistens violetta skiftningar, både opalens ljusa
och hafvets djupa blåhet, både äppelblommens och
vinets röda skimmer. Slutligen framträda fjällens
mjuka, fint fördelade konturer entoniga — i mörkblå
emalj — mot himlens guldgrund, och denna förblir
hela natten lika glödande tills den omärkligt smälter
in i morgonljuset.

I denna ökenstillhet, fylld af ljus och färg, af
stora linier och af vida syner, gripes själen af
ensamhetens rus. Det liknar icke lyckans eller
skaparglädjens, men det har sin egen sötma och sin egen styrka.
Och medan det är ödet, icke vår vilja, som närmar
de båda andra bägarna till våra läppar, beror det på
oss själfva att någon gång njuta ensamhetens
sakrament, att hvila vårt hjärta och vidga vår tanke i en
stor tystnad, helst njuten i en stor natur; med lugna,
plastiska linier,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 21:07:39 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nornan/1898/0021.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free