Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stillhet. Af Ellen Key
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I 2
af en ypperlig bok, helst en gammal bok, om hvilken
ingen diskussion nu mera pågår. Och i de stora
städerna bereda de offentliga biblioteken åt bokvännen
den fridlysta plats, som hemmet ofta icke kan skänka.
Den lättast tillgängliga stillheten är dock den ute
i naturen. Men de flesta gå alls inte ut i naturen för
att där tiga ensamma eller samman med en vän — detta
vänskapens finaste prof. De söka tvärtom ett sällskap,
med hvilket de kunna afhandla dagens frågor och
komma sålunda tillbaka, ej från en tystnad utan från
ett larm. De hafva icke lugnat sin själ till en spegel
för naturens intryck; den har tvärtom förblifvit i den
vågrörelse, som ej upptager några samlade eller klara
bilder. Men den, som verkligen söker ensamheten
ute i naturen, måste uppfostra sig själf att vara helt
närvarande i densamma; att tvinga bort från själen
alla de oväsentliga intryck, som störa de väsentliga
— en färdighet orn hvilken lefnadskonstnären
Mon-taigne ger oss många visa råd. »Vi tillföra vår själ
för mycket stoff», säger han — redan för trehundra
år sedan 1 »Vi måste lära själen att endast ögna på
vissa ting, att fästa sig vid andra, men att i sig
upptaga blott dem, hvilka djupast angå den själf, de
hvilka äga samma grundämne som vår själ. Ty
denna bör egentligen endast lefva af sitt eget . . .
Och vi äro alla rikare än vi tro, ehuru vi uppfostras
till lån, till att bruka andras rikedom i stället för vår
egen» . . . Att vi så sällan upptäcka våra verkliga
tillgångar, det beror just därpå, att vi så sällan gifva
oss helt åt hvad vi företaga: »När jag dansar», säger
Montaigne, »dansar jag; när jag sofver, sofver jag;
när jag promenerar ensam i en vacker trädgård och
ertappar mina tankar på annat håll, återför jag dem till
trädgården, till ensamhetens behag och till mig själf.»
Denna medvetna sträfvan — att åt hvarje situation
gifva sin personlighet i fullt mått och att sålupda ur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
