Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Renässans. Berättelse af Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gande ord, som hans vana var, allt under det han,
likaledes af gammal vana, förde sin skifva bröd och
ost till munnen med handen.
Efter en stund hörde han dörren gå upp och
såg, utan att vidare ge akt på dem, tre eller fyra män
gå genom rummet. Just som de voro vid hans bord,
sade en röst, liksom på sned ur munnen, vårdslöst
hånskrattande: »Der Herr isst Spargel». Och i det
att de kommo förbi, såg han uppasserskans ansikte,
icke längre tomt utan fylldt till hela sin nordtyska
bredd af det gemenaste, skygga och tölpiga skratt.
Hvad var det, tänkte han, så fort som möjligt
ryckande sig ur sina fantasier? »Herrn där äter sparris»
— om hvem sade han det, och hvad var meningen?
I nästa ögonblick hade han klart för sig, att det gällde
honom och hans sätt att äta sin ost och sitt bröd.
I hvilken annan stund som helst skulle detta just
icke ha betydt mycket för licentiaten. Han skulle ha
blifvit rättvist förargad öfver oförskämdheten, fått
uppasserskans löje att stelna genom en skarp knackning i
bordet, samlat glödande kol på hennes hufvud genom
att på ett högdraget, föraktfullt sätt ge henne för stora
drickspengar, rest sig upp hörbart och sändt en fast
blick mot de där herrarna och slutligen efter att med
långsamma steg ha nått dörren och skjutit ännu en blick
dit bort, skulle han ha stängt igen denna efter sig på
ett mycket tydligt sätt. Hade han varit vid godt
humör, skulle han kanske till och med skrattat
öfver-lägset och suttit kvar som förut. I båda fallen skulle
denna historia varit oskrifven.
Men nu, nu var han just inne i ett försök att i
fantasien sätta sig in i renässansens känslolif, dess
impulsiva våldsamhet och gränslösa förmåga af kärlek
som hat. Han tänkte på Cellinis memoarer och såg
därigenom som bakom en flammande röd ruta sitt
ämne. Han hade till och med halft formulerat ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
