Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sagan om Huberget. Af Karl Erik Forsslund. Med teckningar af Albert Engström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jordbäfning. Men det finns en saga som förklarar
saken på ett annat sätt, och det tycker jag är bättre —
åtminstone är det vackrare.
De två bergknallarna kallades Hubergen, de voro
lika som två bär, lika höga och lika branta; endast
en smal dalsänka skar sig emellan dem, och båda
hade de en tjock, taggig päls af grantoppar — de
liknade två igelkottar som lågo där orörliga och
tittade på hvarandra.
Det bodde en jätte i det ena berget, han hette
Stora Bu. Hvem som bodde i det andra ska ni snart
få veta.
Stora Bu hade det bra där i berget, tyckte han.
Det var tyst och lugnt i vildmarken rundt omkring,
det var inte ofta det kom människor dit; hände det
understundom att hararna lockade en jägare så långt
in bland snåren, eller att några barn gingo vilse där
med sina bärskäppor, så behöfde Stora Bu bara brumma
ett tag, så att det dånade i bergen, då blef det fart
i människokrypen, ska jag säga! Och sen dröjde det
allt, innan någon af det folket satte sin fot där i
närheten.
Jag tror nog inte, att Stora Bu precis hatade
människorna, men föraktade dem, det gjorde han
redigt. Han hade inte sett mycket af dem, men ändå
nog för att känna dem. Små tycktes de honom, inte
blott till kroppen utan också till sinnet. Svaga
stackare voro de, det behöfdes inte mycket för att knäcka
deras sköra lemmar eller få deras tankar att i skräck
löpa till skogs. I grund och botten var det nog inte
mycket med deras beprisade slughet heller; de borde
väl hålla ihop och i samdräkt och frid skydda sig
mot allt det, som starkare var än de. Jo pytt, det
var aldrig annat än kif och strid. Hvar två människor
voro samman, där stod alltid en tredje mellan dem;
denne tredje var guldets ande, eller girighetens och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
