Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lustjakten Don Juan. Berättelse af Karl A. Tavaststjerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sex par starka armar, infångades och beslogs inom en
minut. Det lilla sällskapet, som varit vaket i natt, sof
nere i salongerna. Den nye ägaren kom ensam upp
iklädd sin hvita sjömansuniform, lät sätta jollen i sjön,
tog två man med sig och lade ut från lustjakten tätt
under den svajande tricoloren längst i akten. Sedan
red han öfver bränningarna in mot stranden, jollen
stötte mot bottnen, var nära att fyllas af flodens vågor,
men de båda matroserna hoppade vigt i vattnet, fattade
jollen på hvar sin sida och springande drogo de den
inom en minut högt upp på torra sanden.
Där steg ägaren ur, utan att han vätt en tråd
på sin hvita marinuniform, gaf karlarne några order
och gick sedan sned t öfver den mjuka sanden mot
en villa, som låg inbäddad i grönskan alldeles vid
sidan af Casinot. Han sprang med lätta steg upp för
en sidotrappa och försvann i en korridor.
Comtesse Valambregue — kallad »la divine»
man och man emellan — stördes i sin morgonhvila
af kammarjungfrun, som i dag kommit ovanligt tidigt
på fötter. Den sköna grefvinnan var annars icke den,
som sof bort sin tid, men i dag skulle hon gärna
blundat ännu en timme eller två. Hon var trött efter
balen i natt, trött efter ansträngningarna och
själsrörelserna tidigare på dagen, då hennes man som
vanligt ej haft försyn för hennes nerver och hennes små
egenheter – hvarför inte egensinnigheter. Det hade
blifvit en hel scen emellan dem — Valambregue var
svartsjuk! Svartsjuk som en neger! Utan ett ord
till afsked, plötsligt, oartigt och häftigt hade han rest
från Trouville, lämnande henne hjälplös i sina många
beundrares våld. Men det skulle han få ångra
bittert! Aldrig hade hon koketterat djärfvare än i går
kväll, aldrig gynnat mer påfallande och själfsvåldigt
den vackre, Hautencourt och aldrig funnit honom
farligare. Det gick visst icke väl, om hon var tvungen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
