Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Figges yngsta bror. Skizz af Georg Nordensvan. Med teckningar af A. Forsberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Hit komma hundratals unga pojkar», fortfor
monsieur Nicolaus bakom honom, — »jag vill inte
tala om fruntimret — för att lära sig måla. De veta
inte, att måla är en sak och konst en annan.
Deka-dansen, den tröstlösa dekadansen, fin-de-siécle-konsten
mördar alla bättre känslor, i synnerhet hos ungdomen.
Den slog mig emot, denna retande stinkande parfym,
genast jag kom hit. Det är inte konst att afskrifva
verkligheten. Naturen är intetsägande, det tillhör oss
att flytta vår själ in i den. Endast så kunna vi
in-gifva några sublima känslor. Hvad man målar är sak
samma, man målar inte tingen utan deras arom, deras
doft och klang. Man skall med en färgton, med
färgens svingningar och nyanser ge det inre
sentimentet. Voilä! De känslor, färgerna meddelat ens
egen hjärnas atomer, dem gäller det att suggerera in
i andra hjärnor. Det är inte fråga om att inge tankar
— lika litet som fågelns sång eller blommans doft
inge tankar.»
Figge fick lof att vända sig om och se på honom,
som talade, fick lof att se efter, om det verkligen var
den tyste och misstänksamme tvärviggen från
Tull-portsgatan hemma i Stockholm. Han hade nu blifvit
rödkindad och lefnadskraftig och på samma gång lagt
sig till med ett öfverflöd af nya ord, som det var honom
ett nöje att ha i sin ägo och att visa fram.
»Hvad får du för intryck af mitt
målarsenti-ment?» frågade han, då Figge en stund sett på
studierna, groft målade utkast med få och enkla färger:
blå natthimmel med stjärnor, violett skymning i en
trädgård med ett älskande par, som otydligt skymtar fram i
dunklet. Och figurtaflor — vaxbleka ansikten,
stirrande ögon och långa, magra händer.
»Det är karaktär i den där», sade Figge och
nickade, åt porträttet af en melankolisk ung man.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
