Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En likvaka. En skizz från Pampas af Jane Gernandt-Claine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jag inte ens tala om dem, hvar och en vet hvad de
gå för, men är det någon som har sett den gamla
kåk, som stod i Chabas för en 12—13 år tillbaka
med ordet Pulperia måladt på en planka öfver dörren?
Nu är den rifven, så vida den inte rasat af sig själf,
landsvägen stryker där förbi, och det finns en by med
hotell, där man äter med knif och gaffel och studerar
prislistor på dåligt vin. Hvad man studerade den
tiden, icke var det prislistor, saken ställde sig ofantligt
mycket enklare. Fick man hvad man ville, var det
bra, eljest hade ingen långt till knifven. Ett
män-niskolif har aldrig varit mycket värdt i Argentina, och
fingrarna sitta litet lösa på folk, som dricka caha som
vatten och förlorat sin sista styfver på vadhållning.
Det är kapplöpningarna och taba-spelet — nu är det
ju förbjudet, men då skulle jag velat se, hvem som
vågat hindra en gaucho att roa sig på det sätt han
fann för godt. Polisen var inte, hvad den är den
dag i dag, och när man kom till en pulperia, var det
för att låta clantarna löpa.
Det var, som sagdt, för en 13 år tillbaka. Vänta,
jag skulle kunna säga dagen, men det betyder
ingenting ... Vi voro ett band på fem, sex ryttare, som
stigit af i Chabas, för att släcka törsten. Jag var den
ende gringon* ibland dem — hur jag kommit med i
sällskapet hör inte hit, och jag har aldrig fått riktigt
klart för mig hvad som tilldrog sig. — Taba-spelet
var i gång och jag förstod af ropen, att det var
någon träta på färde, men deras vad har aldrig
intresserat mig vidare, och som jag tömt ett par glas
caha, hvilket duger i brist på bättre, och kommit
öfver några hårda skorpor och en sardinlåda, ville jag
— första gången på månader — unna mig den lyxen
att äta en smula civiliseradt. Jag hade just fått upp
555 Öknamn på främlingar i Argentina.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
