Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tvenne hus. Berättelse af Hilma Angered-Strandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Godt. Men vet du också, att hon dog af en underlig
sjuka, som folk sade? Den tiden teg man, när kropp
och själ värkte, ser du, och folket skref inga
memoarer. Man teg, som djuren tiga... Nå, till sist
kallades läkaren ut. Och så skar man upp hennes
mage, där var det man fann det underliga, du! Det
var gräs.»
Tyst, tyst har blifvit rundt om det gamla huset.
Fram bakom syrenhäcken smyga stegen lätta och
trippande, och hviskande susa frågorna genom luften,
Den gamles hand hvilar fortfarande tung på den
besvärade unge mannens axlar.
»Hata på allvar, gosse, älska på allvar — så skall
du förstå lifvet. Och du kommer att skrifva med
blod då, inte med blekt vatten, och människorna skola
minnas dina ord.»
Plötsligt läggas två armar om den gamles hals.
Vid hans hvita hår snuddar ett svall af brunt burr
öfver ett glödande flickansikte.
»Farfar, när bonden flyttar upp i villan där uppe
— tror du inte, att världen då blifvit långt
härligare?»
Skalden kommer ensam tillbaka in i huset.
Han sträcker upp armarna med dämpad ironi.
»Moder, gif mig solen — solen... I morgon
reser jag till Köpenhamn, du får förlåta, jag står
inte längre ut.»
»Och Laura?!»
Han ser på sin mor och gör en gest af
hjälplöshet.
»Jag trodde hon var en fin kvinna, du förstår
mamma — en ny människa — fri —»
Men då aftonsolen kommer med sitt skimmer
och skogshöjderna inväfvas i ett guldnät, där stammarna
afteckna sig som blodstreck mot violetta skuggor, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
