Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Norrifrån. Två Skizzer af Hugo Samzelius - I. I vildvädret. Ett motiv från finska Österbotten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vägarna beständigt otillräckligt plogade, så att den
resande fick köra upp nyspår och färdas som öfver
en enda evighetslång bolster. Värst var det när man
mötte någon och måste väja åt sidan — då togo
hästarne några förtviflade språng upp i hvar sin drifva,
där de ibland fastnade, medan den resande hängde i
plogkarmen eller hans släde välte omkull. Ett riktigt
vargaväder och sannerligen ett syndastraff att behöfva
ligga på färdvägar.
Tyst, bjällerklang — Liisa spetsade sina små
ekorr-öron under hucklet. Mycket riktigt, borta i vägkröken
kommo länsmannen och fjärdingskarlen åkande efter
den bläsiga Onni, båda klädda i vargskinnspälsar, och
allvarsamma, allvarsamma du min store liksom
nattvar dsgäs ter. Liisa sällade sig till dem, gjorde sig så
liten och osynlig som möjligt inför herrarne samt
rände efter rislan. »Här är det», sade hon efter en
dryg stunds resa. Herrarne klefvo ur, stego på skidor
och gingo i Liisas spår upp mot skogen. Där låg
en halft öfversnöad varelse invid en timmertall, en
död karl med skinnlaukku’n dragen öfver hufvudet
och hårdt tillbunden under armarna. På bröstet låg
en drifva, som stödde mot väskan, men när man
af-lägsnade snön, såg man en blodig skarskorpa öfver
kläderna. Länsmannen undersökte snön i närheten
och fann att karlen måste blifvit dödad på
landsvägen och därifrån släpad 3—4 famnar upp i skogen
— mördaren hade haft god tid på sig.
Liket lades på rislan utan att man sökte lossa
på kläderna eller taga bort laukkun, som dolde
hufvudet. Därefter körde man hem till länsmannen,
Liisa skickades efter läkaren — voj så mycket besvär
för att man brydde sig om att tala vid herrarne —,
och de båda polismännen togo sig en ordentlig konjak
i skänken. »Märkvärdig historia det här», sade
länsmannen, tätade sin pipa och letade till nytt beskå^
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
