Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det gångna århundradet. Af C. R. Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det, in i en hvirfvel af »imperialistiskav hallucinationer
och tillintetgöra den bottensats af sundt
människosinne, som dock midt i alla öfverdrifter tyckes ligga
som ett arf af anglosachsiskt ursprung? Annars kunde
man väl säga, att det är en begriplig Nemesis, om
upptäckarne och de första bebyggarne af Amerika,
spanjorerna, skulle drifvas ut därifrån af den nya
tidens folk såsom ett straff för hvad de i mångt och
mycket brutit mot humanitetens enklaste fordringar.
Nu står Spanien, reduceradt snart sagdt endast till
moderlandet, ungefär på samma punkt som Sverige
1809, då det förlorat sin sista Östersjöbesittning och
af Tegnér fick den maningen, »att inom Sveriges gräns
eröfra Finland åter». Skall Spanien känna sig
ma-nadt att göra sammaledes? Den frågan skall det nya
seklet besvara. Men sant är, hvad skalden sagt:
»Hvart folk, som forntid haft, skall framtid äga.»
Af världens stora makter är den sist återstående
också den största, Ryssland. Äfven där har en
nationell rörelse ägt rum och en af de för världsfreden
farligaste, panslavismens, utgående från det alltmera
växande studiet af och entusiasmen för de slaviska
språkens historia och frändskap. Helt naturligt har
den slaviska nationalitetens mäktigaste folk ställt sig i
spetsen för rörelsen. Motsatsen mot det öfriga västra
Europa började särskildt tillspetsas genom Krimkriget,
västmakternas krig mot Ryssland i midten af
1850-talet. Men Ryssland har haft för stor expansionslust
för att älskas ens af sina stamfränder. Tills vidare
har utvidgningen efter Finlands eröfring gått söderut
mot Turkiet och österut mot Kina. Så länge
Ryssland, oaktadt bonde-emancipationen 1861, förtrycker
icke blott de eröfrade landvinningarna, utan äfven sina
egna barn, kan det icke ingifva något förtroende ge
nom tillfälliga raptus af humanitär art, såsom det sista
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
